Ida Erika Abrahamsson

Du Jag Döden

"Vad tror du på?" frågade han. "Kan vi inte prata om det existentiella?"

Ämnet överrumplade mig en aning, det var inte det vi brukade diskutera en kväll mitt i veckan.

Man skulle kunna skylla ifrån sig på samhällets krav och småbarnsåren eller sociala medier kanske. Trötteheten om kvällarna som är så förlamande att man bara vill parkera sig i soffan och äta fett och salt.

De har glidit iväg och blivit svårare att få fatt i, de där stunderna av lugn och eftertanke tillsammans. Det sekulära samhället vi har och den ekonomiska struktur som vi lever i stressar och driver oss längre och längre ifrån det ursprungliga och lugna. Längre ifrån det andliga? 

Men även om vi inte pratat andlighet på länge så har även jag börjat fundera mycket kring detta i min praktik det senaste året. Jag har priviligierad tid för eftertanke och reflektion i min ateljé. Mitt arbete är terapi, en kanal att kommunicera det som känns svårt att uttrycka på annat sätt.

Kanske är det medelåldern som gör att jag och flera i min omgivning börjar bli mer mottagliga för de existentiella frågorna. Kanske är det naturligt att fundera över alltings förgänglighet och vad som händer sedan, efter vi dör? Har halva mitt liv gått nu? Ska jag fortsätta leva som jag gör eller behöver någonting förändras?

Foton: Stina Gränfors och Hisako Mizuno